- Project Runeberg -  Viktor Rydberg. En Lefnadsteckning / Senare delen /
224

(1900) [MARC] Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

21 G

VIKTOR RYDBERG

orolig; han gick fram och tillbaka i sitt rum. »Vet du,
Herman», sade han, »jag är så förargad på mig själf. I
går kväll var jag ute med en vän. Vi voro på några
ställen, och någonstans har jag glömt mitt paraply. Ack!
att man skall vara så tankspridd.» Jag erbjöd mig genast
att gå och söka reda på det. »Nej», sade han, »det är
omöjligt. Vi voro här och där, och jag vet ej, hvar jag
kan ha gått ifrån det.» Emellertid hade han nämnt
Lorensberg och Henriksberg. Jag sade ej något, men
då kvällen kom, gaf jag mig ut på upptäcktsresa.

Nu var det regel, att då man nämnde Viktor
Rydbergs namn, hvar man kom, verkade det som en
elektrisk stöt. Vid Lorensberg blef jag, fast min blus bar
tydliga märken om nära beröring med färgburken och
»vaskhinken», af en i oklanderlig stil uppsträckt kypare
invisad på kontoret. Nej, paraplyet var ej där. En
välputsad ung man, som blifvit inkallad, mindes tydligen,
hur han hade stuckit det i handen på hr Rydberg då
han gick. Troligen hade han orsak att minnas händelsen,
ty drickspengar uteblefvo nog ej.

Fastän något nedstämd, gaf jag mig i väg till
Henriksberg vid Stigbergsliden. Här hade jag bättre lycka. Jag
fann det förlorade paraplyet och bar det hem med en
stilla triumf i mitt hjärta. Nästa morgon hade jag en
glad öfverraskning för V. R. Det förvånar mig nu, att
han icke glömde sig mera och — omfamnade mig.
Paraplyet var, vill jag minnas, en present från någon kär
vän, och han ville icke mista det för något pris. Det
gör mig ännu i dag godt att tänka på hur innerligt glad
detta gjorde honom. Nog trodde och hoppades jag, att
jag skulle få drickspengar för mitt besvär, eftersom jag
gjort det på öfvertid, ty ännu var det, om sanningen
måste fram, största drifkraften. Döm dock om min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:12:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrydberg/2/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free