Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTINOUS
279
tillhört vår drottning Kristina, ocli Rafaels
Jonas-bild i Santa Maria del Popolo.
I afseende på Ildefonsogruppen, af hvilken
Rydberg beklagar, att lian blott sett marmorkopior
och gipsafgjutningar, redogör han för Friedrich
Tiecks, Friederichs’ och Karl Böttichers teori, att
denna grupp utgör en samställning af Hadrianus’
genius och Antinous, vare sig man däri vill se en
invigning åt offerdöden eller ett trohetsafta].
Så kommer lians egen förklaring. Han ser i
San Ildefonsogruppens ena skepnad en
samgjut-ning af två typer: Antinous och Narcissusliguren
i Museo Pio Clementino, med andra ord: det skulle
vara en Antino us-Narcissus, som konstnären
här framställt.
Och vi veta från Siste Athenaren, att Rydberg
i Narcissus inlägger en djupsinnigare tolkning än
den att vara egenkärlekens målsman. Han är för
honom representanten för den ideala trå nåden,
den där icke når idealet förr än den förtärt allt
jordiskt i hans väsende. I Antinous åter ser Rydberg
ett panteistiskt drag, ett skådande i den heraklitiska
världsströmmen — ett ängsligt spörjande efter
hvadan och hvarthän —; men efter offerdöden
finner Antinous gåtans nyckel och skådar med
orubblig frid i skenets flod. Dessa stämningar
tolkade Rydberg sedan i den Antinousdikt, ban
vidhäftade uppsatsen, då den ingick i boken:
»Romerska dagar».
Det synes 111ig tydligt, att Rydberg mindre löst
San Ildefonsogruppens gåta än han i dess
Antinous-Narcissusskepnad funnit en konstnärlig gestaltning
af egna befryndade själsstämningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
