Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING 1 87 5 — 7 8 317
stämning, ehuru mera objektivt gifven, som i den
ofvan (I: 476) omtalade dikten Det är för sent från
1860-talet, där skalden klagar, att ingen ilar emot
honom för att sluta trötte kämpen i sin famn; ensam
grubblar han vid ödslig härd och hör i
furuskogen vinden klaga och dess eko i sitt eget sinne.
Än klarare möta vi Rydbergs eget personliga
känslolif i den med Skogsrået närsläktade, nyss
omnämnda dikten Snöfrid, där en ljusare huldra
uppenbarar sig. Hon är hans »drömmars brud» —
liksom Anima i »Det är för sent». Såsom en vän
fylgia ledsagar hon Gunnar — det namn, hvari
Rydberg gärna personifierade en älsklig yngling* —
på hans färd genom bränningarna. Guldets, ärans,
den trofasta kärlekens skatter bjudas honom. Men då
täljer Snöfrid, hvad som är lifvets sanna hjältesaga:
Bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska
ro på guldet,
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd, vunnen
i själfvisk äflan,
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig, då
väljer du stormen.
Det ligger häri något af personlig bekännelse.
Och i de ofvan anförda slutstroferna om den huldra,
* Jmfr »Bref till Gunnar» i handskrift, »Gunnar, gosse»
i Snöfrid samt Gunnar i Vapensmeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
