Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING 1875 — 78 335
åt mötande sjömän, är, enligt hvad prof. Verner
Söderhjelm påvisat i en intressant folkloristisk studie
i Vintergatan 1899, mest utbredd i kusttrakterna i
lågtyska nejder — Holland, Belgien och
Nedertysk-land — och förekommer där i olika skiftningar.
Rydberg har användt sagans vanligaste form, men
därtill fogat några tillägg ur egen fantasi.
Enligt Söderhjelm är den mest utbredda
holländska sagan följande:
En holländsk kapten Vanderdecken möttes en gång
då han skulle segla förbi Goda Hoppsudden af en svår
storm, och han fick icke sitt fartyg att gå fram genom
motvinden och bränningarna. Han svor då en dyr ed
att klarera udden trots storm och vågor, trots åska och
blixt, trots Gud och djäfvul, om han också måste segla
ända till domedag. I det samma hörde han en röst
från himmelen, som sade, att han i själfva verket var
dömd att segla tills den yttersta domens dag skulle gry.
Hans skepp är svart, dess flagga blodröd, i hvinande
storm länsar det undan för fulla segel och hvar sjöman
som ser detta skepp är dömd att gå i kvaf.
En äldre svensk skald, som behandlat ämnet
— Rydbergs gamle kamrat i Handelstidningen åren
1849—1850 C. M. Ekbohrn — låter i en likanämnd
dikt, som möjligen var Rydberg obekant,
spökskeppets befälhafvare vara ett grinande benrangel.
Hos Rydberg, för hvilken Den flygande
holländaren är en symbol af hela mänsklighetens
ständiga, stormiga färd å tidens haf utan mål och ro,
är ofärdsskeppets kapten icke ett skräckinjagande
spöke, utan ter sig tvärtom öfverraskande vänlig;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
