Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
VIKTOR RYDBERG
och lill straff härför fick sig ådömdt alt vandra
till yttersta dagen — är en folksagetyp, som, om
ock med rötter i vida äldre traditioner ända ned
lill Kristi ord till Johannes i Joh. evang. 21 kap.
22 v., utdanades i sin nuvarande form omkring
1600. Så småningom har den vandrande juden
ingått i folkmedvetandet såsom representant för
den tanken, att det eviga jordelifvet är ett ondt,
ett bittert straff, såsom en olycklig motbild till
»dem som gudarne älska» och hvilka få dö unga.
Härtill kom det tacksamma motivet att låta en
skepnad, som täpkes hafva lefvat genom aderton
hundrade år, uppträda såsom bärare för gångna
seklers erfarenhet.
Ahasverustypen blef ock med förkärlek använd
af de skalder, som vid århundradets midt sökte
fantasifigurer ägnade att bära en idédikt, helst sedan
Aurbachers lilla Volksbiichlein gjort skepnaden
allmännare bekant. Hostrup har i sin »Gjenboerne»
(1848) skämtat med denna sin samtids förkärlek
för denna typ. Han låter sin stackars Jerusalems
Skomager klaga öfver huru misshandlad, bespottad
och hånad han blifvit; aldrig har han dock lidil
så mycket som af dessa diktare.
»De piner og plager mig, for at jeg skal fortælle
dem alt hvad jeg har oplevet og hört og observeret, de
vil gjöre mig til Indtægt og vise mig frem som en
Abc-kat, skjönt jeg er en gammel Månd, der gaar i mit
nittenhimdrede Aar.
Först det var i det tyske Land
Digterne kasted paa mig deres Öje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
