- Project Runeberg -  Viktor Rydberg. En Lefnadsteckning / Senare delen /
405

(1900) [MARC] Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OFULLBORDADE DIKTER

40!»

stärkande sorgen, det lveksaliggörande hoppet om
återseendet med kära vänner (och förgångnas dimmor,
drömmar?), det ljufva deltagandet, det att kunna blanda tår
med tår och le med de glada. Hvarför de sakna detta,
vet han icke, ty Gud är så god mot alla. Men ha de
därom en annan mening, vill han icke döma därom, ty
grunderna därför begriper han icke, men de som till
olycka för sig själfva fått en annan mening, deras trots
förstår han, deras trots skulle han i samma villfarande
predikament dela, deras trots har något stort, och han
skulle önska, att sådana trotsare komme till insikt och
frälstes, på det de fege, de som aldrig trotsa, de som
smeka och lofsjunga tyranner, må, men blott för ett
ögonblick, känna en skugga af de stackars djäflarnes ve, ty
denna skugga kan göra dem till modige män. Men
kunnen l dämoner icke älska, så försöken ändå, trots
omöjligheten. Viljen I hata Gud och människorna, så
försöken ändå att ha medlidande med hvarandra. Ert
elände är så stort, söken att trösta det! Själf trots sin
svaghet och sin uselhet så älskad af Gud, föremål för
så mycken godhet, fast han väl ej kan vara särdeles
bättre än dessa fördömde, känner han behof att sluta
dessa olyckliga i sin famn. Han gråter, och hans tår,
som faller på deras kval, är frampressad ur hans hjärta,
ur Guds egen barmhärtighet.

Församlingen hör tigande och böjer tyst sitt hufvud,
och genom katedralen, genom skogen, genom skapelsen
hviskas ett amen.

Denna dikts mening var alltså att gentemot
hvarandra ställa den ofördragsamme, rättlefvande
Damianus’ dundrande, men ofruktbara
helvetes-predikan och den stackars förfallne, men kärleks-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:12:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrydberg/2/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free