Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40(5
VIKTOR RYDBERG
Petrus bortryckte bandet och kastade det i rymden. Det
sjönk; men Magdalena, sväfvande i rymden med
botgörarnas kor, fångade det och lade det om sin hals. Då
hon lade sitt hufvud i Jesu knä, fick bandet ock komma dit.*
Återblick öfver Rydbergs diktning 1875—82.
Rydbergs alstring under denna lians andra
skaldeperiod äger en luttrad, i viss mån ljusare och
i grunden mera upphöjd karakter än dikterna ifrån
hans ungdomsdagar. Den känsla af obestämd
»Weltschmerz», som genomgående färgade dessa,
är väl icke försvunnen, men den är fördjupad.
Skalden lider af mänsklighetens ve, men han
förblandar icke detta med sin egen mjältsjuka.
Tvärtom, jämte de sånger, i hvilka sorg öfver
förgängelsens makt, öfver världens kval, lidanden,
orättvisor och hopplöshet tager sig uttryck, klingar
en kraftig stämma, som prisar det upphöjda och
ideala i lifvet, den prometeiska skarans strid för
ljus och frihet. Såsom en kämpe i denna skara
kände sig Rydberg icke minst, när han var skald.
I många af sina dikter från dessa år är han
ock hvad romarne menade med en vätes:
* Början till denna dikt finnes nedskrifven å ett annat
blad (från 1875 eller 1876) och lyder:
Föraktad, tyngd af skymf och skam, ty hennes synd var stor,
hon hade dock en stolthet än, hon hade varit mor.
Och skrämd från kyrkans altar bort som af harmburen (?) glaf,
hon ägde dock ett altar än, sin lilla flickas graf.
Där dvaldes hon som ofta förr en mörk septembcrnatt,
och vinden strödde vissna blad på grafven där hon satt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
