Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7r,4 VIKTOR RYDBERG
I minnestalet öfver Strandberg hade Rydberg
— med anledning af att Talis Qualis själf dömt så
hårdt öfver sin ungdomsdikt, där han sade sig
hafva gripit lyran med af lidelse ännu darrande
hand — yttrat, att dock skaldekonsten stundom
med framgång tillämpat satsen, att »hvad järnet
icke läker, läker elden»:
»Det är möjligt och i de flesta fall visst, att formen
lider under de våldsamma greppen; men när allt kommer
omkring, är det ej den otadliga ytan, ej den fint
af-vägande smaken, utan den rakt ur hjärtat frambrytande,
i flykten fattade och gestaltade stämningen själf, med
sin inneboende idéhalt, som dess vissare tryggar
varaktighet åt dikten ju mer hon medför af hjärtats friska
förnimmelser. I dikten söker man något helt annat än
formens mästerskap, ty den skall man ha ändå, och
någon gång kan till och med hända, att ett formfel, då
det minskar diktens fullkomlighet, mer än försonar detta
genom att låta oss ana en högre skönhet hos skalden
själf.»
Dessa ord äga sin tillämpning på Rydbergs
egen »Grottesång». Mera formsköna kväden har
Rydberg visserligen skrifvit, men knappast i något
blöder så hans hjärta som i denna stora straffdikt
öfver de förbannelser, det nittonde seklets
industrialism bär i sitt sköte.
Betecknande nog föregås den i samlingen
omedelbart af Lukanus marterad, där den stoiske
skalden Lukanus uppmanar sina efterföljare:
Sjung ljuft för hjärtan, som behöfva hvila ut,
men gif din sång ett brännjärn äfven i dess hand
att sveda i det uslas kött dess märke in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
