Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTERNA 189 1
711
Rydbergs sånggudinna liade ett brännjärn i
sin hand, då Grottesången sjöngs.
Viktor Rydberg var framför allt
människoälskare. Den väldiga humanitetskänsla, hvilken
som en röd tråd genomlöper hela hans
lefnads-gärning och som mot slutet af hans lif präglade
hans personlighet, stördes allenast, när han erinrade
sig det hvita slafveri, hvarunder dessa världens
små arbetade, den Grottekvarn, som malde bort
så mycken människolycka, och allra mest
liar-mades ban, då han fann tidens »vulgärfilosofi»
hylla läran om den starkares rätt.
Ater vänder Rydberg tillbaka till en af sina
älsklingstyper, Ahasverus, i hvars mun han lägger
sin n}^a tolkning af de gamla myter han uppspårat
om Grottekvarnen.
Redan i Prometeus och Ahasverus liar han
låtit den gamle israeliten skildra det slafveri, som
rufvade tryckande på mäniiiskomängden, i det
skördemannen ingen del hade i skördarna, hans
hydda blefve för trång, barnen fastnade i det nät
af gränder, som »slöjdens jättespindel» spände ut.
Nu råkar Rydberg honom åter — i Hildesheim*.
Och om redan i den förra dikten man stundom
förnam Rydbergs röst genom Ahasverus’
pessimistiska repliker såväl som genom Prometeus’
förtröstansfulla, så hör man nu än fastare hans
hjärta klappa bakom Ahasverus’ dystra skildring
af samhället, af de unges likgiltighet för vetande,
af människornas pietetslöshet och begär att endast
lefva ögonblickets lif, dess bristande lefnadsglädje,
dess fantasilöshet, lifsleda och låga sinnelag.
* Rydberg hade år 1886 på en resa i Tyskland besökt
Hildesheim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
