Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTERNA 189 1
713
leka någon gång och le,
medan de
växa upp att drifva kvarnen? —
Herre konung, gif mig barnen!
Minns, att utan tukt och vård
växer detta lata yngel;
nyss ju stal en sådan slyngel
äpplen i din örtagård.*
Större, större arbetsfloek
fordras för de ständigt tyngre,
ständigt tyngre kvarnstensblock.
Gif mig trälabarnen ock,
äfven tioårs och yngre! —
Nå, så tag dem! Kungen sitter
kvar och känner hugen vek
vid de egna barnens kvitter,
fågellock och fågellek.
I dessa och andra strofer — sublima utbrott
af en nästan siarlik vrede — har »oviljan skapat
dikten», liksom hos forntidens store samhällsgisslare,
och ej utan skäl har det industrialismens helvete,
som här skildras, i skräck och fasa jämförts med
det Inferno, som en gång den florentinske
storskaldens fantasi upprullade.
Men dikten afbrytes, och Ahasverus’ mask
döljer icke längre Rydbergs egna drag i det
prosastycke, där ban i en halft filosofisk, halft
social-ekonomisk liten afhandling drager i krig mot den
* Man jämföre några ord i debatten i Första kammaren
1900 om småbarnens tidiga arbete i fabriker såsom
skyddande dem för att blifva »ligapojkar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
