Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7r,4
VIKTOR RYDBERG
I dessa härliga ord har Rydberg tecknat sin
egen död.
Den kom som ett tungt slag för gammal och
ung, både bland dem som stått honom nära och
ut i vida kretsar.
Men för honom själf kom den i en lycklig
stund. Han stod ännu i sin fulla kraft; en svårare
sjukdom hade ej kastat sin dystra skugga öfver
hans lefnads afton; han var mäktig af arbete i de
värf, som lågo honom om hjärtat, mäktig af glädje
i umgänget med sina närmaste och sina vänner.
Den som råkat honom ännu sista året i något lag,
där ban kände sig väl, måste förvånas öfver den
ominskade spänstigheten, mannakraften och
lif-fullheten. Öfver allt hvad han sade låg gjutet en
sådan själens ungdom, att de som voro Here
årtionden yngre kände sig distanserade.
Och som hans inre, så hans yttre. Mitt sista
minne af Viktor Rydberg är från en
sommareftermiddag 1895, då ban vandrade uppför backarna å
Ekeliden, lefvande i sina skaldedrömmar, glad att
vandra å sin egen mark, och plötsligen sände en
vänlig hälsning upp till några kända ansikten på
hans balkong. Ingen skulle anat, att den kraftiga,
oböjda skepnad som vandrade där — en skön själ
i en skön kropp — med starka steg närmade sig
de sjutio åren. Han skulle icke nå dem. Och som
ofvan sades, det var nog en lycka för honom själf.
Honom sparades afmattningens och afblomstringens
lidanden och att öfverlefva det bästa inom sig
själf. Den bästa gåfvan — hade han ju själf
förkunnat — är att hafva lefvat länge och verkat troget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
