Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7r,4
VIKTOR RYDBERG
obillige; för sin del prisade ban den stund lycklig,
då han kommit i förbindelse med sin förläggare;
ban hade icke skäl att klaga. Det gjorde på oss
alla ett egendomligt intryck att iakttaga den naiva
blygsamhet, med hvilken landets främste
skriftställare, af hvilken hvarje blad tacksamt mottogs,
hvart han ville lämna det, yttrade sig om dessa
förhållanden — helst när man jämförde det med
de anspråk på att genast få sina »nya tankar»
uppvägda med guld, hvilka ej sällan påträffas hos
ungdomar, som nätt opp fått sina första
diktsamlingar färdiga.
Själf hade han i början af sin
författareverksamhet med knapp nöd lyckats få sina arbeten
tryckta, och det var först på 1870-talet han nådde
höga honorar.*
För hvarje nytt arbete, som han förberedde,
hade han en viss ängslan, om det skulle finna
förläggare. Han liksom befarade, att åldern kunde
göra sig gällande och »folk ej längre vilja ha hans
saker». Pockande på grund af egen förtjänst var
honom främmande, men ansåg han sin rätt på
något sätt kränkt, så kunde han blifva mäkta
harmsen.
Per Wieselgren har engång uttalat, att biografien
ju icke endast bör framhålla de ljusa sidorna
det är äreminnets sak — och att satsen »de mortuis
nil nisi bene» bör utbytas mot »de mortuis nil
* »Fribytaren» och »Singoalla» såldes för ett ringa arvode;
första upplagan af »Den siste Athenaren» utgafs på hans
själf-forlag, tack vare Hedlunds och Lindskogs mellankomst; det
arvode af 600 rdr som erhölls för andra upplagan betecknade
han själf såsom »mæcenatiskt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
