Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERGS PERSONLIGHET
7(57
»vore en kedja af honom bevisade välgärningar»,
»han hade icke skäl att hala någon, men stora
skäl att tacka inånga». Ett fjärdedels sekel senare
tolkar han samma tacksamma stämning mot allt
och alla i de få ord, ban fogade till sin bild i
Lindells autografalbum:
»Förläggarens önskan, att jag skulle skrifva något
själfbiografiska kan jag icke uppfylla. Men jag begagnar
tillfället att tacka alla, döda och lefvande, som skänkt
mig sin vänskap. Vid en återblick på sin lefnad torde
de flesta komma till den slutsatsen, att de emottagit
mera godt än de gifvit. Hvarifrån då öfverskottet?»
Hans anspråkslöshet kunde taga sig oskrymtade
uttryck äfven i det enskilda. Då han år 1891
visat mig äran att offentligen tillägna mig —
tilllika med Nils Linder — »Vapensmeden», gick han,
enligt hvad hans hustru berättat mig, i ängslan
för hvad vi skulle tycka; ban hade väl blott icke
»komprometterat» oss! Han blef först lugn, då
ban fick läsa de första recensionerna.
Likaså i hans förhållande till sina förläggare.
En berömd författare har en gång sagt, alt
man igenkänner den äkta litteratören därpå, alt
när ban möter en annan litteratör, börjar han
genast tala ondt om förläggare. I det afseendet
var Viktor Rydberg ingen äkta litteratör. Kort
fore hans död föll i ett sällskap af skriftställare
talet på våra förlagsförhållanden; och litet hvar
beskärmade sig öfver, huru svårt det var ställdt
för de unge författarne. Men då ett klandrande
ord föll om förläggarne, blef Rydberg varm och
framhöll, att skriftställarne icke fingo vara för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
