Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Bjursten: Biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXV
Att jag under en rubrik sammanfört de bacchanaliska styckena
torde icke kunna ogillas. Samma ton genomgår dem alla: det glada,
frivola skämtet, den ystra, bitande qvickheten, framblixtrande
öfverallt öfver djupet af en ironi, som gränsar till verldsförakt.
Menniskornas äflande, så i stort som smått, utgör ämnet för denna ironi,
som understundom har det felet att såsom dårskap betrakta äfven
lifvets allvarligare sträfvanden, ja till och med hjertats ädlaste och
heligaste känslor. Så länge skalden vid den rykande bålen vänder
satirens udd mot den lumpna ärelystnaden, girigheten, afundsjukan
och fjäsket, framträder sången icke allenast med skämtets och
qvickhetens alla behag, utan äfven med en djupare betydelse, adlad af
sanningen. Men Wadman går någon gång ännu längre. Det
finnes en ironi, som är falsk till sin grund, den må roa hopen huru
mycket som helst genom formen och uttryckets originella kraft.
Ingen humorist eger rättighet att begabba idéerna i och för sig. Det
är endast det ofullkomliga i deras timliga framträdande som får
utgöra föremålet för hans löje. Också har Wadman i allmänhet följt
denna princip. Men stundom hänföres han dock längre än den stränge
granskaren skulle önskat, och den bittra ironien öfver "verlden och
dess dårar?- öfvergår emellanåt till en bitterhet emot sådant, som man
icke är berättigad att benämna dårskap. Man märker inflytelsen af
de personliga förhållanden, som hos skalden alstrat en dyster
verldsåskådning. Menniskorna blifva då under hans målande pensel
endast dockor, som sättas i rörelse af egennyttans, fåfängans och
afundsjukans trådar, vänskap blir en "planta alltför rar att finnan, för att
föredragas framför stundens fröjder, verksamhetens ära> och seklers
lof äro endast tomma, ihåliga namn, icke värda så mycket som
skummet på champanj-bägaren, och hela lifvet blir
"...... (förståndigt att betrakta)
Ej stort mera värdt än någon arman bål! »
Men det är, som jag redan nämt, endast sällan som Wadman
gör sig skyldig till dessa öfver drifter. I det förut omnämda djupt
sjelf-ironiska stycket v Samtal mellan själ och kropp» visar det
sig också, att han i grunden erkände tomheten af nöjet och vådan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
