Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinterdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
att jag på min väg mötte hundar som strövade omkring
i skogen; de slunko åt sidan, som om de varit rädda, och
stodo tysta stilla bland buskarna tills jag passerat.
Ekorrar och skogsmöss tävlade om att göra slut på mitt
förråd av nötter. Runt om mitt hus stodo tjogtals furor,
från en till fyra tum i diameter, vilka hade blivit gnagda
av möss föregående vinter, — en norsk vinter för dem,
ty snön var djup och låg kvar länge, vilket tvingade dem
att blanda upp sin vanliga diet med ganska mycken tall-
bark. Dessa träd levde fortfarande och företedde vid
midsommar en frodig anblick, fast de voro fullkomligt
ringade, men efter ytterligare en vinter voro de alla utan
undantag döda. Det är anmärkningsvärt, att en enda
mus på detta sätt skall ha rättighet att förtära en hel fura
till middag, endast emedan den gnager i ring i stället för
upp och ned längs ena sidan; men kanske sådant är nöd-
vändigt för att gallra dessa träd, vilka ha en benägenhet
att växa alltför tätt.
Hararna (Lepus Americanus) voro mycket närgångna.
En sökte hela vintern skydd under mitt hus, skiljd från
mig endast genom golvbräderna; den gjorde sig påmind
varje morgon genom att snabbt avlägsna sig, när jag
började röra på mig; jag hörde en serie dunsar, när den
stötte huvudet mot golvbjälkarna i sin brådska. I skym-
ningen kommo de fram till min dörr för att mumsa på
potatisskal, som jag kastat ut, och de voro så helt mark-
färgade, att de knappast kunde urskiljas när de sutto
stilla. Ofta i skymningen kunde det hända, att jag om-
växlande skymtade och åter förlorade ur sikte någon
som satt orörlig utanför mitt fönster. När jag på kväl-
len öppnade dörren, försvunno de med ett pipande och
ett skutt. När jag såg dem på nära håll, framkallade de
uteslutande min medömkan. En kväll satt en kvar vid
min dörr på två stegs avstånd från mig, först darrande
av rädsla men likväl ovillig att försvinna; en stackars
hjälplös varelse, tunn och benig, med skavda öron och
vass nos, sparsam svans och fina tassar. Det såg ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
