Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
Hvem känner icke dig i dessa enkla drag,
Du ädla, på hvars ban ett nyfödt år i dag
Går opp, och visar på och likna vill de flydda,
Som svunno hän, se’n de, af minnets rosor prydda,
Med oskulds leende, om ock i sorgedok,
Upptecknat din förtjenst i evighetens bok,
Upptecknat troheten, som har för vänners öden
Ett lika öppet bröst i glädjen ofch i nöden,
Deltagandet, som vet hvad menskohjertat bär,
Hvad kärleken förmår och lidandet begär,
Försakelsen, som ej för sig en önskan äger,
Men vakar vid en fars, en systers plågoläger,
Otröttelig och huld, och, i sin hörda bön
För deras lindring, har sin ljufva, enda lön,
Och vettet, godheten, den lugna rådigheten,
Den glada fromheten, den visa glädtigheten,
Och allt, hvari din själ så skönt afspeglat sig,
Och allas bifall fått, — som jäfvas blott af dig.
Ett år, — en länjt ännu i denna sköna kedja, —
Oss himmelen beskärt, och ämnat dig att glädja
Våf vänskapskrets ännu i mången molnfri dag,
Och lifva med din tröst vid sorgens pröfvoslag.
Far fort, som hitintills, uti det ädla kallet,
Som utgår af en själ, till hvilken aldrig svallet
Af tidens toma flärd och små bekymmer når,
Men kring hvars helgedom vi samlas år från år,
I ljuf förtrolighet, och känna och förklara:
Här finnes fridens hem, här är oss godt att vara!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
