Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvertygelse, och alltid färdig att både ådagalägga och redovisa
den, kunde han dock hvarken af någon fördom eller fåfänga, än
mindre egennytta, afhållas från antagandet af ett bättre, när de$
med grunder gjorde sig gällande. Han älskade sanningen och
rättvisan mera än sig sjelf, mera än de sina. För honom var det
omöjligt, att vara likgiltig för mensklighetens stora intressen, eller
overksam der han kunde gagna, eller stum der hans röst borde
höjas, eller otillgänglig der hans råd begärdes, hans hjelp
påkallades. Man visste ej antingen man hos honom skulle mer
beundra förståndets eller hjertats egenskaper; men denna beundran
öfvergick till kärlek och förtroende, i den mån grunden upptäcktes
till en sådan det inre lifvets harmoni, i hvilken skarpsinnighet och
samvetsgrannhet, tanke och känsla sammanstämde lika skönt som
oskiljaktigt under alla yttre förhållanden. Denna grund, — må
det bekännas för verlden, —
var ingen annan, än en varm och
djup och frisk religiositet. Det var den, som gaf åt hans
tänkesätt denna fasthet och renhet, åt hans verksamhet detta lika
allvarliga som rörliga lif, och åt hans själ detta jemna lugn,
hvarmed han i hvarje pligt och i hvarje börda såg ett heligt uppdrag
eller ett förädlande prof, slöt sig under tidens både lof och otack
in i sitt stilla medvetande, och, så undergifven som
förhoppningsfull, icke mätt på lifvet, men nöjd, men viss på dess härligare
utveckling, mölte den vänliga döden.
Om hans tidigt afbrutna bana fått utsträcka sig till ålderns
vanliga gräns, hade han måhända uträttat mera, men ej kunnat
ömmare saknas. Han sörjes nu både för det, han var, och för
det, han länge än kunnat va*a; och det är ej en enskild sorg;
det är fäderneslandets, som, erkännande hans oersättlighet, vid
hans graf blandar sina tårar med hans trogna makas och hans
lofvande barns. De skatter, han åt dem lemnat, äro vida ädlare
och gedignare, än dem ett afundsamt småsinne ville finna, men
ej fann, i hans qvarlåtenskap: de äro den kraftfulles värf, den
vises tankar, den rättfärdiges välsignelse, och den ädles, i alla
skiften bepröfvades obefläckade ära. Dessa skatter må dock ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
