Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
heliga. Då förenade sig det andaktsfulla hjertat med det
skarpsinniga snillet, den säkra smaken med den margkunniga
lärdomen, för att gifva det kraftfullaste och mest välljudande, men
tillika enklaste, klaraste, skönaste uttryck åt andan af det ord, som
icke är menniskors, utan Guds. Det lyckades i en hög grad:
men skulle utan tvifvel hafva lyckats ännu fullkomligare, om han
mera begagnat vårt gamla, häfdvunna, högtidliga bibelspråk. Att
han ej nog högt uppskattade en så rik och så nära liggande
tillgång, må ej räknas honom till last; det var ett oskyldigt, kanske
omedvetet offer åt den tid, med hvilken han från början af sin
bana stod i närmare beröring. En annan tid, som drager nytta
af hans fruktbärande mödor, skall ock draga lärdom af hans
förlåtliga misstag; men iugen tid skall kunna förgäta eller missakta
hvad Tikgstàdiüs under sin långa, ärofulla bana åstadkommit, ej
blott särskilt för språkforskningen och skriftkännedomen, utan ock
i allmänhet för ljusets och bildningens framsteg inom
fäderneslandet. Så länge vett och allvar, kunskapsbegär och
religionskänsla ej äro bannlyste från våra landamären, skola hans
förträffliga skrifter läsas och omläsas, af lärdomsidkaren med ökad
tankevinst, af religionsvännen med ny uppbyggelse, och af den vittre
med återlifvadt behag.
Och denne man, som ej lefde för dagen, utan för evigheten,
var likväl, och kanske just derföre, i sitt dagliga lif den mest an"
språkslöse, och kände lika litet sjelf sitt värde, som han var
obemärkt af hopen, och liknöjd att bemärkas af dem, som gifva ton
i verlden. I de ämnen, hvilka likasom utgjorde hans lifselement,
kunde han väl någon gång med värma och äfven ihärdighet
förfäkta sin tanke, men aldrig emedan den var hans egen, utau
endast emedan den låg i hans föreställning såsom den enda
grundriktiga. Intet agg, ingen ensidighet, eller småhetsanda kunde
ingå i detta rena, för all sanning och sedlig skönhet öppna sinne,
hvilket afpreglade sig i hela hans värdiga, hulda, oförställda
väsende. Med den ädla visshet på sin sak, hvilken är sjelftänkan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
