Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan Börjesson.
En egendomlig konstnärsbegåfning utmärker den ännu i sin
bästa blomma varande skulptör, hvars verksamhet vi nu gå att
skildra. En »romantiker» inom plastiken har Börjesson kallats,
men detta kan egentligen blott anses träffande, för så vidt man
därmed velat beteckna, att han icke noggrannt följer de nog snäfva
regler, som den antikefterbildande smaken inom skulpturen uppställt,
utan någon gång, och icke sällan, vågar sig hän mot det måleriskas
gränser.
På den motsats, hvari man i våra dagar velat ställa ordet
»romantiker» till »realist» passar däremot icke uttrycket, ty Börjesson
är verklighetsskildrare så god som någon. Hans arbeten
vittna för öfrigt om ett äkta nordiskt, kraftigt, djärft, någon gång
trotsigt vikingalynne, men äro emellertid icke häller främmande
för det ljufva, innerliga behag, som äfven de gamle nordborne visste
skatta, då de höllo före att »det sköna var det starka vardt».
I Tölö socken af Halland stod Börjessons vagga. Han är
född den 30 December 1835, är sålunda något litet äldre än Fritiof
Kjellberg, som dock i utvecklingstiden haft ett betydligt försprång.
Tidigt kom han till Göteborg eller rättare till Masthugget, dit hans
mor flyttat, och där gick han länge »och kunde ingenting bli här
i verlden». Han hade lärt gravering och ciselörskonsten, hade år
1858 varit uppe i Stockholm för att vidare utbildas till plastisk
konstnär vid fria konsternas akademi – men det fälldes det omdömet,
»att af honom blir ingenting».
Det var just icke uppmuntrande hvarken för honom själf eller
hans gynnare. Och då medel började tryta för den unge akademieleven,
tänkte han som mången annan, att teatern skulle skänka
honom den lager, som den bildande konsten syntes vägra. Hos
Edvard Stjernström debuterade sålunda i början af 1860-talet en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
