Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Je m’en vais finir à présent cette petite épitre, que n’égale qu’à loin
celle donc vous m’avez honorée, laquelle je reliserai encore beaucoup des
fois pour affermir encore mieux - s’il est possible - l’estime et l’amitié
avec lesquelles j’ai l’honneur d’être toujours
monsieur, votre
très humble servante
Anne M. Malmstedt.»
Bref från Upsala den 5 Maj 1778.
»Monsieur!
Soyez volage tant qu’il vous plaira en choix de vos demeures, vous
ne le serez jamais en amitié. Je rends grace à votre bonté, qui ne se
lasse à pardonner à mes défauts. Croyez-vous bien qu’on peut avoir une
conscience plus pésante que la mienne? Vous me donnez des lettres
superieures et moi je n’y reponds rien. Je me tais, et quand je veux y répondre,
c’est ce fatal rien, qui suive tous les traces de ma main. Monsieur! Je
suis ambitieuse et en vous écrivant je voudrais bien m’éléver à la seuil(?)
de votre génie; mais je me perds, et souvent je jette la plume bien
décon-certée de ma faiblesse. Aujqurd’hui je ne la jetterai pas, je l’ai juré,
dussai-je aussi montrer tout le vide de ma pauvre cervelle.
Med billig harm och vredgad ifver
Ni snillets vän mig banna bör,
Som först så ganska sällan skrifver,
Och när jag det då ändtligt gör,
Ni deraf föga road blifver.
I dag vid ganska slätt humeur,
(Det versen nog tillkänna gifver)
Jag skaldens harpa ängsligt rör.
Men ni min svaghet dock bör skona,
Låt af de klena ljud ni hör
Er skaldmös vrede sig försona.
Hvad nöje har jag kvar om hon af nöje dör?
Jag vet jag henne förolämpat;
Ty när hon sjungit ömt och täckt,
Min tystnad hennes låga släckt,
Men måtte hennes hat bli dämpadt
Och hennes lif för mig ånyo återväckt!
Ni som ert snille kan befalla,
Att lysa alla dar på lika lyckligt sätt,
Som äger en så ädel rätt
Att skalders gud till edert bistånd kalla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
