- Project Runeberg -  Anna Maria Lenngren / Första utgåvan. 1887 /
126

(1887-1917) [MARC] Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fru Lenngrens skriftställeri 1789-1792. Öfvergångstiden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

här för första gången. De visa oss fru Lenngren som en
lärjunge, dels af Kellgren och dels af dennes utländska
förebilder. På fru Lenngrens smådikter kunna i öfrigt sättas
såsom motto de ord den franske skalden Pannard skrifvit
om huru epigramdikten bör vara:

»L’épigramme fine et piquante
Réveille l’esprit et le coeur; 9
Mais quand elle est trop mordiante,
Les rieurs sont contre l’auteur.
Il faut donc qu’il nous divertisse
Par quelque sel sans âcreté,
Je lui veux un peu de malice,
Et jamais de malignité.»

Denna hennes diktning är - i likhet med hela den
samtida epigramdikten - mest uttryck för en formell kvickhet,
som verkar ögonblickligt komiskt, men icke kvarlemnar
varaktigare intryck, sådant som tillhör en djupare satir.

Den epigrammatiska udden, det, som Lessing
betecknar med »Aufschlusz» - Kants »en spänd väntans
upplösning till intet» - det, som gör smådikter till epigram,
gifves nästan alltid med förträfflig verkan af fru Lenngren.
Ett och annat af de här nedan anförda småpoemen sakna
visserligen den epigrammatiska tillspetsningen, men må dock
medtagas i detta sammanhang.

Understundom är skämtet tvetydigt. Det var så tidens
smak, och det hade i epigrammet häfd allt sedan Martialis
dagar. Man bör i detta fall icke döma fru Lenngren efter
våra dagars ofta allt för pryda uppfattning af hvad en »dam»
kan säga eller icke. En så präktig och ädel kvinna som
Marguerite de Valois, en karakter af manlig kraft och
kvinligt behag, kunde på 1500-talet skrifva noveller i Boccaccios
smak, ej mindre lättfärdiga, ej mindre djärfva, och var
likafullt ej blott en ärbar kvinna utan en prydnad för sitt kön.
Och Anna Maria Lenngrens någon gång vågade skämt, så


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:19:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/warlenng/1887/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free