Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fru Lenngrens skriftställeri 1789-1792. Öfvergångstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjöngs, halft deklamerades, och vid hvars slutstrofer hela sällskapet ofta
instämde i korus. Härvid var själfva utförandet visserligen icke likgiltigt:
var rösten god, så var det så mycket bättre, — var den medelmåttig, så
höll man den också till godo; men hufvudsaken var alltid innehållet af
visan. I vår tid af virtuositet är förhållandet för det mesta omvändt: när
numera den högtidliga champagnen serveras, vill man höra en kvartett,
hälst mångdubblad, som man allt för gärna tillåter att svälja orden i de
toner, som i alla fall äro hufvudsaken. Jag är ej nog förmäten att vilja
afgöra företrädet mellan de olika tidehvarfvens metoder; men säkert är att
våra förfäder ville framför allt hafva roligt i sina samkväm, och att de hade
det på sitt vis och i synnerhet därigenom, att de aldrig gjorde allvar af
nöjet, utan behandlade både drycken och dryckessången såsom en
ögonblicklig vederkvickelse, och att poesien på detta enkla vis vann mera än
musiken på vårt nu brukliga. Poeternas talang anlitades för sådana
tillfällen; och man har detta tidehvarfvets muntra kraf att tacka för många
af de gladaste, de mest humoristiska, och tilläggom, äfven ofta de
täckaste toner, som klingat på den svenska lyran.
Att man emellertid icke får uppfatta nöjet af
sällskapsvisan fullt så »idealt», som man är benägen göra med
mycket, som står för oss i en förgången tids rosenskimmer,
synes af Rahbeks egen skildring. Han yttrar:
»Vår poetiska epoks förnämsta rikedom består i visor och det är rätt
naturligt. För att dölja att man har tråkigt i de stora samkvämen,
sjunger man vid bordet, liksom man spelar före bordet. Att emellertid
sången blott är ett palliativ, att bland 60-70 människor två tredjedelar
hvarken intressera sig för poesi eller sång, är ju en afgjord sak. Det enda,
som kan gifva saken ett ögonblicks lif, är nyhet. En ny visa väcker
alltid i den kretsen och i det ögonblicket en viss sensation, och hvem
tilltror sig icke i våra dagar kunna göra en sådan visa?»
Fru Lenngren — själf en utmärkt värdinna — älskade
att glädja sin make och de vänner han hembjudit med
visor ur egen fatabur. Och sedan värdinnan, som för öfrigt
själf var en god sångerska, tillredt bålen, sjöngo hon och
hennes gäster någon ny visa. Där funnos att välja på bland
hennes alster. Hålla vi oss nu till den har föreliggande
perioden, så kunna vi till sällskapsvisor räkna: Bordrondeau,
Låtom bekymren försvinna, Klagan och tröst, Till ungdomen,
Lofsång till Bacchus, Den förnöjde epikurén, Förnöjsamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
