Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fru Lenngrens skriftställeri 1789-1792. Öfvergångstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
EROTISK DIKTNING
Det rnå du aldrig mig befalla, Och trolöshet du ej
får kalla Det offer jag för Thisbe bär. Mitt hjerta
så beskaffadt är, Att det ej sysslolöst kan vara: Om
all min eld jag skulle spara Och all min kärlek blott
för dig, Sophie, du skulle frukta mig, Med bäfvan
mina famntag känna, Min värma skulle dig förbränna;
Du skulle mina kyssar fly. Så låt då bli min ömhet
bry, Med klagan på min yra låga. Låt Thisbes segrar
dig ej plåga. Låt ingen fruktan hos dig rå; För Thisbe
klandra ej mitt tycke Räds ej Sophie, räds ej ändå,
Att icke nog mig äga få; Räds blott att äga mig
för mycke’.
Idén till denna lilla dikt är enligt anteckningar af
skaldinnan »tagen» från Chevalier de Parny. I dennes
skrifter har det emellertid ej varit möjligt att
uppspåra någon omedelbar förebild, dock förefinnas
flera likartade poem.
Däremot är förebilden till den samma år i n:o 268
förekommande dikten »Otåligheten» lätt att finna. Det
är Parnys »L’impatience» som sålunda tolkats af
fru Lenngren:
Otåligheten.
Sen jag i grymma åtta*dar, Uti min längtan suckat
har, Att i din famn mig få förnöja,-Så får jag -
hvilka grymma svar Du ännu flere skäl har kvar Att
med en lofvad sällhet dröja. »En moders öga kan
oss röja, »Ej nattens mörker fyllest är, »Än är oss
månen till besvär; »Ack, styrom då ett ömt begär,
»Tills lyckan vill oss frihet gifva, .»Tänk, om vi
kunde sedde blifva »Nej, nej . . . till mera läglig
tid . . . »Ack med mig själf jag är i strid »Ser du,
hur mina ögon brinna
»Men väntom, bästa vän, besinna; »Din kärlek
tappar ej därvid, »Nej, den skall därvid dubbelt
vinna.» Tror du med sådant fåfängt tal, Min ömhet
och mitt hopp belöna? Nej, vet, det gifs en Gud,
min sköna, Som hamnar mina långa kval. Låt se du på
min sällhet hastar, Ej hopp mig mer tillfyllest gör
Jag verkligheten njuta bör, Och dina klokhets mått
förkastar. Mitt lif uppå den stund beror, Då du mig
denna vällust skänker; Man diskar mindre än du tror,
När man sä klokt och visligt tänker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
