Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Fru Lenngrens skriftställarskap 1793-1800. Glansperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1792 hade sett »tjusarkonungen» falla offer för
de sammansvurnes politiska och personliga agg. Med
hans död inträffar i viss mån ett nytt skede i vår
litteratur, liksom i vår historia. Trenne af de
märkligaste skepnaderna i den gustavianska tidens
vitterhet följa med kort mellantid konungen i grafven:
Lidner, Kellgren, Bellman. Thorild lemnar landet
- de, som blifvit kvar, sakna den skyddande hand,
som förut hölls utsträckt öfver svensk vitterhet. De
nya maktägande suspendera svenska akademien; hennes
ledamöter skingras; flere gustavianer förvisas från
hufvudstaden på ett mer eller mindre omildt sätt. En
ny tid är inne: en öfvergångstid.
Äfven för det Lenngrenska hemmet hade åren närmast
efter Gustafs död medfört viktiga tilldragelser.
Den förnämsta och sorgligaste var Kellgrens sjukdom
och död. Det var en förlust för den Lenngrenska
familjen i dubbel måtto. Han var ej blott Lenngrens
medbröder i Stockholmsposten, han var det Lenngrenska
hemmets bäste vän, han »fann där sin högsta trefnad»,
och man kan vara viss på, att det var med stor
saknad han, »en stackars sjukling, som ej kom ur sina
rum», måste afstå från att deltaga i de Lenngrenska
aftonsamkvämen.
Redan på julen 1791 skrifver Kellgren till sin
hjärtevän P. G. Rudbeck: »Jag har halt på att dö och
har ännu föga hopp att nånsin komma mig före. Jag
har lemnat Posten och alla affärer ifrån mig.» Senare
gjorde väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
