Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Övergångstiden 1780-1792 - Epigrammotivens anor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
senare delen löses denna förväntan på ett oväntat
sinnrikt, pikant sätt (Aufschluss).
Här i Sverige hade under i6oo-talet de komiska
författarne även råkat in på epigrammets område, och
under i7OO-talets tidigare skede var ju bl. a. Dalin
målsman för alla slag av »poésies fugitives»,
sålunda även för detta. Bland hans samtida namnes
C. G. Cederhielm som författare till det mästerliga
epigrammet om vårt svenska ur, som gått från XII
till I (Karl XII-Fredrik I). I fru Nordenflychts
krets odlades även epigramdikten, likaså i sällskapet
»Vitterlek». Och under det senare i7<X)-talet fann den
flere mästare, bland dem Kellgren och fru Lenngren.
Det var särskilt Stockholms-Postens behov av pikant
krydda, som drev dessa båda till att odla denna
diktart.
Epigramdikten är ju mest uttryck för en formell
kvickhet, vilken verkar ögonblickligt komiskt,
men icke kvarlämnar intryck som tillhöra en djupare
satir. Den låg icke illa för fru Lenngrens skaplynne,
och om än icke hennes epigrammer väga särskilt tungt
i hennes vittra produktion, har dock det flitiga
sysslandet med dessa ordets lekar tvivelsutan i hög
grad bidragit att utbilda det koncisa och träffande
uttryckssätt som kännetecknar även stycken i större
stil under hennes glansperiod.
Särskilt originell är hon just icke i vad man kallar
»uppfinningen»; icke få av hennes epigram äro långods
vare sig från äldre epigram eller från äldre och nyare
anekdoter. Men detta gäller om alla lands epigramdikt,
vars ämnen till god del äro »commune bonum». Det är
på u iförandet det kommer an, samma förhållande som
i fabeldikten.
Erich Schmidt anmärker gentemot beskyllningarna
mot Lessing för alltför flitigt utnyttjande av sina
förebilder, att »liksom alla Aesops och Phaedrus’,
Böners och Waldis, La
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
