Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Övergångstiden 1780-1792 - »Saga» - »Mannens fyra åldrar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
språkets nyck för den svenska skaldinnan »vänskapen»
maskulinum !
Med denna dikt äro vi i övrigt inne på
»reflexionspoesiens» område, vartill också några
andra poem kunna räknas.
Så imitationen Saga (»Som en ros Corinna brinner»,
1790), vilken på ett lekfullt sätt skildrar
ungdomsförgänglighetens ständigt nya saga.
Den unga flickan, som förhäver sig gentemot de gamla
och de fula, får i fens trollspegel skåda sin egen
framtid:
"En matrona, röd och pussig, ful och fet, bred och
vidsträckt över röna utan form och skaplighet."
Och denna åldriga, surögda gumma är - just hon själv
vid femti år!
En dikt om det usla människolivets plågor och förtret
under olika skeden är Mannens fyra åldrar (1791). Den
är, såsom lektor E. Schiött uppvisat (i Samlaren
XXXIII), en fri översättning från Jean-Baptiste
Rousseaus »Stances», därvid fru Lenngrens egenartade
kynne i uttrycken gör sig gällande. Slutstrofens
»c’étoit bien la peine de naitre!» - »Ack, att födas,
huru litet det var vardt», sammanfattar diktens djupt
pessimistiska innebörd.1
Ett skaldestycke från samma år, i vilket däremot
de olika åldrarne skildras med mera blid och vänlig
uppfattning, äro
1 Tankegången finnes emellertid redan i äldre tiders
epigramdikt t. ex. hos Logau:
»Ein Kind vergisst sich selbst, ein Knabe kennt
sich nicht, ein Jungling acht sich schlecht, ein
Månn hat immer Pflicht, ein Alter ninimt Verdruss,
ein Greis wird wieder Kind. Was meinstu was doch dies
fur Herrlichkeiten sind!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
