Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Vadet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jo, sade han, min kung, det hela konsten är
att, liksom jag, man dagligt bär
på en gång alla sina kläder. –
Monarkens muntra blick försvann,
han detta svar med stridig känsla hörde;
sorg, ömkan djupt hans hjärta rörde,
han suckade: O Gud! Nej, icke jag, men han
rik och lycksalig nämnas kan:
man tror, att kungars lott all sällhet överväger;
hur gärna bytte jag min prakt, mitt överflöd
mot denne nöjde uslings nöd,
hans ofta fåfängt sökta bröd
och hans osäkra aftonläger,
om jag allenast vann därvid
den skatt monarken sällan äger:
hans glädje och hans sinnesfrid!
Och du, utav vars röst mitt hjärta upplyst blivit,
vars skämt, i jämrens dräkt, så mycken visdom lär,
se där,
tag denna börs, en ringa lön den är
emot den lärdom du mig givit:
ja, ifrån denna dag, min vän,
jag lärt att trotsa livets smärta;
att uti purpurns glans ej söka sällheten,
men öm och mänsklig finna den
uti ett gladt och sorgfritt hjärta.
Det hände i Paris, förstås uti de dar,
då detta land ännu så högst olyckligt var
att äga ordning, kung och mänsklighet och lagar,
och bara en Bastille, mat, husfred, samt vad mer
av dylikt lappristyg, som var en lätt av er,
I gode läsare, minns grant, om han behagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
