Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
H ver Christen Siel beklaged’
vor Elskovs Gud,
og Livet vist var taget
af ham, som stak hans Öine ud,
om Jupiter, medliden, skiöndt ogsaa vreed, ei havde
sagt, hvad siden al Verden af Erfaring veed!
Han dömte i sin Vrede en saadan Dom: thi Daarlighed
skal leede den blinde Amor Verden om.
Det är ju uppenbart att Weyers dikt givit fru Lenngren
anledning till den framställning av den Lafontaineska
fabeln, på vilken i allt fall hon satt sin egenartade
prägel - vare sig man nu anser att den travesterande
behandlingen av det fyndiga ordspelet om dårskapen
som kärlekens blinde ledare är lika berättigad som
den är lustig, eller man med Hjertén vill såsom ett
poetiskt missgrepp beteckna att detta stoff med sin
filosofiska hållning och djupare syftning inramats i
en Olympparodi i motsats till Lafontaines reflexion,
som överlämnar åt den älskandes känsla att avgöra om
det är en lycka eller olycka att kärleken är blind.
Jag tror att båda behandlingarna ha sitt berättigande,
var på sitt sätt. Travestin har i varje fall sällan
utförts lyckligare än här, och man kan väl förstå,
att fru Lenngren med sin lust för att måla, med sin
kärlek till det handgripliga, reala, skulle finna
Weyers idé lämpligare för sitt skaldelynne än fabeln
i dess olympiska renhet. Att lokalisera Mars till en
överste, som fröjdar sig åt Bonapartes segrar, Apollo
till en anakreontiker å la Baggesen och Franzén,
»gamla fröken med egiden» till en gammal guvernant
och Aeskulap till gudomens Acrel, det var något i
fru Lenngrens smak. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
