Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Herrns och fruns morgonkonversation», »Vauxhallen», »Kalaset» - »Gossen och leksakerna»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
(»Tossernes Lyksalighed»), Trojel (»Ode til Dumhed»),
Kellgren (»Min kära gosse, bliv ett fån!») o. fl.,
men fru Lenngrens närmaste förebild var den under
i/oo-talet här rätt mycket lästa och efterbildade
Gellerts »Der sterbende Väter», som redan 1773
översatts i Hvad Nytt? Hvad Nytt? n:r 86 av »en
medlem av Vitterhetssällskapet». Fru Lenngren,
har sin vana trogen, utbroderat motivet med en del
yttre omständigheter, som förläna dikten en viss
bred realism i förhållande till Gellerts korta
anekdot. Slutklämmen i denna:
Fur Görgen ist mir gar nicht bange der kommt durch
seine Dummheit fort
går igen i slutraderna:
Din bror är född att göra lycka,
han är en narr. . . farväl. . . nog kommer Lukas fort.
I Gossen och leksakerna (1798) gränsar satiren till
idyllen. Det tillhör de poem, vilkas träffande
vändningar blivit bevingade ord. Det gäller
världsklokhetens kalla kritik av de illusioner som
skänka glädje:
I överkloke i vår värld! Hur liten tack den nit är
värd att sanningsglaset för oss hålla, att gillra
med förnuftets garn. O, lämnen oss - vi äro barn,
och våra lekverk och vårt flarn lät oss i ostörd
ro behålla!
Det är liksom om skaldinnan - trots all sin
upplysningsvänlighet - vill giva uttryck ät ett visst
vemod över de offer den nyktra kritiken kräver. Och
det ligger tillika i denna dikt en ton av saknad,
en längtan till barndomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
