Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Salig fruns begravning», »Testamentet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Hälsning och nigning som aldrig ta slut! Gällt man
i dörrarna klappar och smäller,
knärackan skäller, frun ropar idligt: "Välkommen!" -
"Vet hut."
Liknande situationsmålning, av vilken tyvärr endast
början föreligger, ger fru Lenngren i
Salig fruns begravning.
Se den dubbla fackelraden kring den svarta likpaulun;
hör hur klockorna i staden pingla efter salig
frun. Drängar och kuskar, kärngar och sluskar vimla
tätt på denna stråt, anförvanter utan gråt, fot för
fot i sorglig ståt.
Vakten i en hai rangerad skyldrar invid templets
port, kistan, i orange brocherad, vaggas sakta till
sin ort. Nu som en galning för sin betalning skrålar
kantorn till som bäst, arvingar med var sin präst -
den där långe ärver mest -
Full är kyrkans gång och bänkar, mobben packad som
en mur, av min guldked fyra länkar rycktes från
mitt pinsbacksur.
En dikt av i den satiriska litteraturen mera allmän
karaktär är Testamentet (1798), som behandlar motivet
om huru dumheten gör lycka i världen, under det
att det går den kloke illa. Ämnet hade i nordisk
litteratur behandlats av Luxdorph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
