Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Kråkan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
antecknat en dikt Kråkan, som likväl varken påträffats
i äldre tryck eller bland hennes papper. Ahnfelt har
emellertid i excellensen Suchtelens autografsamling
i Petersburg funnit denna dikt, vilken han på sin
tid meddelade i Ur Dagens Krönika. Den lyder:
Förr, när fåglar kunde spraka, hände, att en myndig
kråka talte så en gång: hör man på, där opp i alen,
den där spinken, näktergalen, prisad för sin sång!
Aldrig är han rätt i takten ; likväl mången här i
trakten tycker om hans skrik; men för mig och för de
mina är hans stämma just en pina, en fatal musik.
Skogens Karsten, tyst på kvisten,
hörde fjäder-fosforisten
lugn vid dess förtal;
ty vad kråkan helst må klandra,
blir hon kråka - och den andra
alltid näktergal.
Uttrycket »fjäder-fosforisten» visar vartåt hon
syftade.
Fru Lenngren var »akademiker». Det finns kanske
ingen som så representerar den eftergustavianska
akademismens bästa sidor, som just hon. Faktiskt
tillhörde hon väl ej de åder-tons vittra samfund, men
det var dock ingen tom fras, att hon var akademiens
»osynliga ledamot», och när mot slutet av år 1809
stridigheterna inom den svenska vitterheten togo sin
början, var ock hennes ståndpunkt given. Nyheterna i
den fosforistiska poesien och estetiken stämde föga
med hennes realistiskt anlagda skaplynne, hur många
fruntimmer som än eljest »knäböjde för och beundrade»
den nyromantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
