Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fru Lenngrens personlighet och hem. Hennes eftermäle - Hennes sjukdom och undergivenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
grens på nedre botten en familj Liwendal, vars lilla
dotter Augusta var skaldinnans fröjd på hennes sista
dagar, en av dem, vars kärlek gjorde henne mest
glädje. Fru Lenngren var - skriver Franzén - fäst
vid detta barn med en moders känslor, sysselsättande
sig med själsdaningen hos flickan, som vistades hos
henne från morgon till kväll, uppmärksam på hennes
ögonkast och ord, och på det högsta förnöjd åt de
lärorika berättelser, som hon då och då fick höra
av henne. Ännu vid hennes sjuksäng var detta barn
hennes sällskap och tröst, och hon skildes vid det,
såsom skulle hon varit dess verkliga moder.
En dag erfor fru Lenngren, att det skulle repareras i
den Liwendalska våningen. »Inte går det an», utbrast
hon, »att de bo kvar under reparationen där, fukten
kan ju skada barnen!» Och så ställde hon i ordning
ett rum i sin egen våning för Augusta och hennes
syskon. Samma dag iakttog fru Liwendal, att flere
läkare höllo utanför porten och kommo upp till fru
Lenngren. Det var denna dag hon skulle undergå den
smärtsamma, men tyvärr fruktlösa operationen för
kräftan, vilken frätte hennes inre. I själva plågans
ögonblick tänkte hon på andra.
Om det hjältemod och den tystnad, med vilka hon bar
sitt lidande, berättar Franzén i sina handskrivna
anteckningar:
" Ef ter min flyttning till Sverige hade jag den
glädjen att i Kumla prästgård få såsom vittnen
till den lycka, jag genom denna flyttning vunnit,
mottaga henne och hennes aktningsvärde man, som
varit Kellgrens förtrogne vän och efter hans död
utgav Stockholms-Posten. Redan då märkte jag, att
hon i vissa stunder, då hon trodde sig obemärkt,
tog sig om bröstet med uttryck av lidande, som jag ej
kunde förklara, då jag ansåg henne i alla avseenden
lycklig. Orsaken därtill fick jag veta först när jag
1816 var i Stockholm och vid en måltid hos Lenngrens
märkte en ovanlig dysterhet såväl hos gästerna som hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
