Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fru Lenngrens personlighet och hem. Hennes eftermäle - Literatur-Tidningens svar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
Atterbom - att det i en litterär tidning icke kunde
bli fråga om en annan personlighet än den, som stode
att läsa i de offentliggjorda skrifterna, och att
ej recensenten åsyftat någon annan. Recensenten hade
ej till föremål för sin granskning haft fruntimret,
som han ej personligen kände, utan skalden. Härefter
ingick redaktionen i ett detaljerat försvar för sina
uttalanden och sammanfattade sitt totalomdöme över
fru Lenngren sålunda:
I sin diktning upphämtade och återgåve hon
kvintessensen av det huvudstadsliv i vilket hon
utgjorde en medlem; musten av detta livs begrepp,
favoritämnen och åsikter, samman-destillerad med
en lätt och ovanlig talang, här och där en smula
idealiserad, men dock icke mer än att var och en som
själv i sitt väsende är en integrerande del av denna
societets-värld, överallt vid läsningen av hennes
poemer med bekvämlighet och nöje igenkände sig,
de sina eller sina grannar. Det vore åtminstone i
förhållande till närvarande tid och umgängesbildning,
den elegantaste konversationspoesi, som vore möjlig. -
- - Icke förringades Teniers, ypperlig målare av
nederländska folkscener, därigenom att konstkännare
fäste större och långvarigare uppmärksamhet vid
Raphael, likaså ej fru Lenngren därigenom att man
icke kunde tillerkänna henne alla de predikat med
vilka man i en kritik skulle kunna karaktärisera en
Sappho, en fru Staél, en fru Helvig.1
1 I den fosforistiska stridsdikten »Markalls sömnlösa
nätter», som utkom samma år, gavs för övrigt
på sätt och vis åt skaldinnan en hedersplats. I
drabbningens hetta har den gamle Posthumius Priscus
(en personifikation av Stockholms-Posten) blivit
hårdt ansatt av Thorild, och det heter härefter:
Säkert Posthumius nu det hotande ödet ej undflytt,
om ej i samma stund sångnymfen Annamaria,
som i en lund, bland himmelska bi och susande
popplar,
satt vid Corinnas sida och Sapphos, förnöjande båda,
då hon vid harpan besjöng landtbygdens glädtiga
fester,
skyndat sig ned och lossat de band, som fastade
hjälmen.
Sedan hon omkringgöt med ett moln sin famnade
gunstling
och med den bävande flög i en hast ur den mordiska
striden.
Men då bland trossens skräp hon den gamle skyddande
nedsatt,
talte hon till den förskräckte på sätt, som följer
i orden:
»Arme Posthumius, du väl förtjänt det öde dig hotat:
ty du förfallit i jämmerligt skick! Andfattig och
kraftlös,
sällan du väcks ur din sömn av de teckenförbidande
neutrer,
då de med uppspänt nav och koxande blick anskria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
