Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Släkt och anor. - Föräldrar. - Barndomshem. - Skola och Lyceum. - Dikter från Lyceitiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passion deklamerade. Om sina egna dikter talade han
mycket litet, men begärdes det, kunde han taga fram
sitt senaste poem och med entusiasm föredraga det.
Han var en förtjusande uppenbarelse, som vann enhvar
med hvem han kom i beröring.
Kamratkretsen beundrade tidigt Snoilskys poetiska
försök, och ryktet om dem spred sig äfven till de
redan till Uppsala afgångne lyceisterne. Själfve
Bohman skulle ha spått, att »Snoilsky blir en
stor skald».[1] Själf var han fast öfvertygad om sin
skaldegåfva. I den vittra skolklubben tålde han gärna
kritiker, men han hade känslan af att gömma en skald
inombords, och han kunde i ett obevakadt ögonblick
med naiv entusiasm utbrista till en förtrolig vän:
»Jag vill bli Sveriges Lord Byron.»[2]
Byron var nämligen jämte Heine vid denna tid
hans favoritskald. Den vemodskänsla, som just i
ynglingaålderns genombrottstid plägar bemäktiga sig
sinnet, den oemotsvarighet, som då yppar sig för
en ädlare yngling mellan de ideala krafven och hvad
verkligheten bjuder, tomheten, ytligheten, skefheten i
omgifningen, allt detta gör ungdomssinnet mottagligt
för världssmärtans skalder, för det revolutionära
trotset, lika väl som för den bittra ironin. En sådan
jordmån är mottaglig för Byron, Heine, Lenau. Men
Snoilsky lärde sig ock i dessa ungdomsår – de
sista i skolan, de första vid akademien – älska mera
harmoniske skalder, främst den store mästaren Goethe,
hvilken nu vann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
