Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Vistelsen i Italien 1864-65. - Italienska bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bröder! Jag är Masaniello, alla kännen I mig grannt;
Då en nyhet jag förkunnar, vet enhvar, jag talar sannt.
Du som klagade, att dansen flyktade med glädjen bort,
Vet, jag talt med Tarantellan – hit hon kommer inom kort.
Nyss i klara morgonpurpurn jag Vesuvius besteg,
Där för spanska strupar drufvan kokar på vulkanisk teg.
Öfver stelnad ström af lava gick jag trälens tunga gång,
Stum, fast smekt af varma fläktar, stum, fast smekt af fågelsång.
När jag drömmande och liknöjd upp till kraterns mynning kom.
Ropades mitt namn helt hastigt – jag spratt till och såg mig om.
Det var hon, var Tarantellan, här ej sedd på många år,
Det var hennes mörka öga, det var hennes lösa hår.
Röda fiskarmössan bar hon vårdslöst tryckt på örat ned,
Hennes uppsyn, vild och lustig, tycktes nu tillika vred,
Stucken in i hennes gördel lyste en bredbladig knif,
Hennes arm med ärmen uppvikt svängt den förr i blodigt kif.
Masaniello! så hon talte – jag har länge saken tålt
Mina barn därnere lida; – spanska spindeln suger hårdt.
Mången röd och svullen skuldra visar spåret af hans bett;
Men det finns ett botemedel, just för frie män beredt.
Jag skall komma för att dansa med förtryckarn än i natt,
Tills hans knäveck börja skälfva, plymer ryka från hans hatt.
Tarantellan heter kuren mot tarantelns ettergift.
Själf Vesuvius skall bekräfta mina ord i flammeskrift.
Masaniello, denna hälsning bär du till Neapels folk:
Re’n i natt är jag ibland er, och jag skall ha med min dolk,
Så hon talte, och af jorden slöks hon samma ögonblick;
Men ur bergets innandömen doft ett dämpadt tordön gick.
Bröder, jag är Masaniello, hvar man vet jag talar sannt.
Tviflarn blott behöfver blicka uppåt på Vesuvens’ brant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
