Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Vistelsen i Italien 1864-65. - Italienska bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sorrento d. 29 april 1865.
Hedersvän Wikblad!
Jag skrifver dig till från paradiset – jag skrifver
dig till från Sorrento. Sorrento är den skönaste
punkt i hela Italien, i detta Hesperien, som jag
om få dagar skall lämna, för att kanske aldrig mera
återse. Jag lämnar det, som hufvudsakligast bundit
mig vid lifvet under denna tid – jag lämnar Södern,
solen och – men jag skall först inviga dig i mitt
hjärtas sista svaghet. Jag har älskat – älskat
så som jag blott gjort det en gång förr; men
denna gång var hela min kärlek till Södern – denna
Söder, som jag har att tacka för allt, för lifsåskådning,
harmoni, sångens gåfva – koncentrerad på detta föremål.
Du vet icke, att jag varit i flera veckor i detta Sorrento,
dit man eljes kommer på några timmar för att se det
skönaste ställe på jorden skymta förbi som en drömsyn
– man vill icke vara där längre, ty man kunde blifva
olycklig för lifvet, om man betraktade det såsom
något annat än en dröm. Hela lifvet blefve ju en evig
saknad annars! Jag kom från Norden hit som en stackars
sjuk blomma, törstande efter litet ljus och sol –
skulle jag icke älska denna Söder, som gett mig mera
än de få droppar jag ödmjukt begärde, som öppnat för
mig själfva skönhetens källa, för att låta mig dricka
krafter, mäktiga krafter – denna Söder, som nu sednast
lagt sin förkroppsligade genius till mitt hjärta en
kort minut! Nu är allt förbi, säger jag dig, men jag
säger det lugnt, såsom det höfves mig numera. Vid
mitt sista möte med henne ville jag, att hon skulle
uppoffra sig helt och hållet och följa mig till
Neapel – men då grät min stackars Carmela och sade
så enkelt och vackert: Tu sei un’ gran’ signore, e io
sono una povera ragazza – då visste jag, att det var
förbi för mig. Jag reser ensam till Neapel i morgon,
och sedan öfver Marseille till Spanien. Gud välsigne
Italien! Där finns hjärta, dygd och mandom, det säger
jag i ansiktet på de tusenden, som varit där, men sagt
sig icke funnit spår till någotdera. Jag misstänker,
att bristen fanns hos subjektet själft. Vet du,
jag börjar redan blifva mätt på detta kringströfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
