Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. I Spanien och Frankrike 1865-66. - Hemkomst. - Diktsamlingen af 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ganska bister herre, då det gällde skönlitteratur.
Han yttrar bl. a.:
Är vår tid ännu poetisk, eller är hvarje högre
sträfvan vingklippt och förtryckt af tidens mycket
omtalade och mycket beklagade materialism? Vi dela
ej den trosläras åsikt, som besvarar denna fråga med
ett bleklagdt ja. Tvärtom finna vi ett långt mera
tillfredsställande svar på frågan i den allmänna
ledsnaden vid den lilla gråtmilda månskenspoesi,
som med mycket nötta bilder rör sig inom det trånga
området af några få känslor. Diktens ande är ej skapad
att sättas i bur och smågnola de gamla visorna;
äfven han vill sträcka sin flykt öfver nya rymder,
draga in nya föreställningar i sin krets och försöka
friska, okända färgblandningar för sin pensel.
Ett drag af sund, lefnadsfrisk realism går
därföre genom samtidens poesi, och den talar ett
begripligare, ett mindre mystiskt språk; den blickar
gladare omkring sig och finner skönheten öfver allt i
lifvet, icke blott i naturen och människohjärtat utan
också i samhällets mångsidiga arbete. Den finner,
med den gamle romerske komikern, icke längre något
mänskligt för sig främmande. Så är det äfven med
de unge skalder, hvilkas häften nu ligga framför
oss[1]. Så olika deras lynnen för öfrigt
äro, hafva de ett drag gemensamt: oaktadt deras glänsande
välde öfver formen, är det innehållets friska verklighet,
som ger båda deras sanna poetiska prägel.
Efter att hafva framhållit Snoilsky såsom
verklighetens man, som med beundransvärd skicklighet
återgifver intryck och stämningar och endast
undantagsvis öppnar slussportarna för sitt eget inre
och som låter i väl afmätta tonfall en ren, manlig,
aldrig öfverhettad känsla framströmma, samt åberopat
de bekanta orden, att han endast sjunger hvad han
fått pröfva med sina sinnen, fortsätter Bergstedt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
