Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Noli me tangeretiden 1869-79. - Ämbetsverksamhet. - Samlarintressen. - Sonetter och spridda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris – den af honom rent af hatade staden –, ett af
de många offer den gamle skalden bragte sin älskade
Julie för att tillfredsställa hennes öfvernervösa,
nästan sinnessjuka dotter Idas nycker.[1]
En dotters trånad bort från egna härden,
En enda blick han läst hos hennes mor,
Hos henne, som han älskat högst i världen,
Och tyst sitt offer bragte han – och for.
Det var en tidig morgon i september, då höstens
första guldton kastat sitt skimmer in bland bokskogens
grönska, som Christian Winther lämnade sitt älskade
Köpenhamn. Snoilsky var en af de få som voro med och
togo afsked vid stationen.
Blott jag, en främling – ett par anförvandter
Sett honom skiljas från sin fosterjord.
Ett och ett kvarts år senare – den 30 december 1876 –
hade den store lyrikern kämpat ut. Bland de sista
hälsningar som träffade honom på dödsbädden var
Snoilskys tolkningar af Goethes Ballader, åt hvilka
han gladde sig. Och när på nyåret 1877 Danmark begärde
hem stoftet af den sångare, som önskat, att Sjællands
»Grönsværtæppe» skulle dragas öfver hans sista bädd,
så täcktes kistan från Paris till Köpenhamn af en stor
lagerkrans, vid hvars band var fäst namnet på den,
som älskat Winthers sång och personlighet högre än
de flesta: Carl Snoilsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
