Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Noli me tangeretiden 1869-79. - Ämbetsverksamhet. - Samlarintressen. - Sonetter och spridda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Skilda gåfvor berör Snoilsky olikheten i poetiska
temperament och arbetssätt: den omedelbart flödande
källan och den arbetsamma konstnärsfliten. Man måste
häraf draga slutsatsen, att han själf – i motsats till
»sångens söndagsbarn» – vore en långsam utmejslare
af sina dikter. Det gällde emellertid icke om hans
diktande i allmänhet. Till Melin meddelade han
1890, att han visserligen långsamt lät den poetiska
idén mogna, innan den utarbetades, men att själfva
utarbetandet skedde mycket raskt, och på 1880-talet
ansåg han det rent af som ett fattigdomsbevis, om
han icke i »en enda sittning» fullbordade en dikt.
Men då härvid hans egna ord i den sonett, hvarom här
är fråga, fördes på tal – dessa uttryck:
Men hånen ej en ödmjuk konstnärs flit,
Som måste hamra, ciselera, löda,
Tills handens valkar vittna om hans möda
Och mejselns kamp mot språkets urgranit!
förklarade Snoilsky, att detta endast rörde
sonettdiktningen och dess teknik.
Här visar han sig som trogen lärjunge af den samtida
franska sonettkonsten. Att de små mästerstycken, som
han, med en juvelerares konstslöjd, frambragt, fordrat
en mödosam flit, är nog säkert. Men så har också ofta
därur sprungit
en stråle bergfint ädelt element.
Närmast sonettens »ideal» stå, enligt min uppfattning,
sådana dikter som: Benvenuto Cellini – om offret
för att nå »helgjutenheten» – Bältesspännarne –
symboliserande kampen mellan himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
