Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Noli me tangeretiden 1869-79. - Ämbetsverksamhet. - Samlarintressen. - Sonetter och spridda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gellerstedt och Klockhoff, kommer han till »det finaste
af det fina»: Snoilskys sonetter.
Den skald, som öppnast medger, att han döljer
sitt personliga lif, är tillika den, som starkast
anslår den jäsande tidens toner och förvandlar dem
i klingande harmonier – det är Carl Snoilsky.
Efter att ha berört det ömtåliga i sonetten »Noli me
tangere» yttrar kritikern:
Huru låter den störste af vår tids skalder en stor
skald tala? Goethe låter sin Tasso säga:
Und wenri der Mensch in seiner Qual verstummt,
Gab mir ein Gott zu sägen was ich leide,
och skaldens folk har rättighet att svara den sångare, som ej
vill skänka sitt bästa, att det då ej heller vill skänka honom
sitt bästa, det som skalden, vore han än större än
Homeros, ej kan umbära: sin kärlek. Dock, vi antaga,
att Snoilsky med dessa något tvetydiga rader endast
velat antyda, att han ämnar ställa sig i de objektive
skaldernes leder, att han vill söka denna det skönas
kyliga friskhet, som i en ädel infattning nedlägger
en klar tankens pärla; och det har onekligen nästan
öfverallt lyckats honom att med verkligt mästerskap
afrunda sonettens svåra form till dylika klara bilder;
– men det kan icke nekas, man saknar ofta hvad vi
här kallat »det bästa»: det personliga. Man ser
genom träden i den park, i hvilken han bjudit oss
lustvandra, ljusen skimra i hans slott, men vi skola
ej njuta värmen vid hans härd, när det blir kyligt i
aftonluften därutanför. Vi äro långtifrån att vilja
tränga oss in i dessa salar, så länge det är så skönt
och vackert att vandra i parken. Men det kunde komma
en dag, då själfva dessa hans parker fälla sitt lof –
skall han då också vilja låta oss stå utanför? Vi tro
det ej. Vi tro, att han, den skald, som mognat i en
så märkvärdig grad genom hvarje ny diktsamling han
skänkt oss, äfven en dag skall själf känna behofvet
af att låta sitt innersta lif klinga ut i sången för
sitt folk, den dag, då han skall åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
