Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Florenz och Dresden 1881-1883. - Den tredje diktsamlingens tillkomst. - Sociala tendenser i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poesien – all afsiktlig tendens blir så lätt prosaisk, torr
didaktik, partimessig förmaning. Mina poem Emigrationen,
Höstdag vid Schwedenstein, Skogsvandringen m. fi. äro exempel
på huru sådana stycken i världsförbättrarestil icke
skola skrifvas. Nej, att förena ett syfte med en
form, som ej spränger de från poesien oskiljaktiga
skönhetslinjerna, det är ett problem, som samtidens
verklighetsdiktning ännu icke tillfredsställande
löst. Vi söka, vi famla, men målet skall hinnas en
gång, om en inre äkta eld värmer den sökandes bröst
och ej blott ett ästetiskt eller egoistiskt begär
efter ära och utmärkelse. För öfrigt får jag från
alla håll och kanter råd och uppmaningar att skrifva
så eller så. Förspilld möda! Jag skrifver som sinnet
rinner på – efter recept kan jag aldrig åstadkomma
en rad som duger. För öfrigt har jag den finaste af
alla kritici vid min sida, hvars omdöme jag alltid,
om än ej strax, funnit vara det bäst grundade.
Kort före den tredje diktsamlingens utgifvande hade
han i ett bref till Lagerberg ställt horoskopet för
sitt fortsatta litterära arbete i följande ordalag:
Blott en liten kort rast, och så på väg igen efter
poesiens ideal, hvilket liksom hägringen alltjämt
flyttar sig fram – fram. Men i dikten, liksom i hvarje
högre sträfvan, gäller det icke så mycket att finna
som att söka. Grundtanken i dessa sista dikter,
ehuru endast dimmigt antydd, skall, hoppas jag,
härnäst än klarare och bestämdare framträda, och den
lyder: bort med deri poesi, som blott vill vara till
för sin egen skull, men högt på skölden den, som ej
försmår att lefva sin tids lif, som framför allt har
ett ord för de svaga, de vanlottade i denna värld,
hvilken icke är den bästa, hur behaglig den än kan
förefalla för mången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>