Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans originaldiktning hade under de fyra, fem senaste
åren af hans lefnad däremot så godt som afstannat.
Tvänne skaldevänner: Topelius och Ibsen bragte
Snoilsky sin hyllning, i en grafsång öfver den förre,
i en hälsningsdikt till den senare, då han 1898
gästade Stockholm.
I Norge, där han vistades sommaren 1899, diktade
han de tre sonetterna till Herman Bang, hvilka
offentliggjordes i samma års »Julrosor», men med
undantag af dem kom han, »litterärt taget, alldeles
tomhändt hem från Norge» och hade till sin ledsnad
intet att gifva årets kalendrar. De nämnda sonetterna
till den utmärkte danske romanförfattaren skref
Snoilsky då han erfor att denne låg farligt sjuk,
»arm och ensam», utan att någon »svalkade hans
feberheta panna», och han ville då glädja honom med
dessa sista skott af sin sonettdikt. Särskildt är den
sista sonetten med den eleganta bilden af gästen,
som till afsked krossar glaset till värdens ära,
af förtjusande verkan.
Andra skaldestycken från dessa sista år äro den
fosterländska Nya kölar (i Friska Vindar 1898),
inskriften på Hellestadsstapelns klocka, som
å Skansen ringde in det nya seklet, samt de rent
lyriska smådikterna Dold förening och Nattviol.
Den sistnämnda, diktad 1900, antagligen Snoilskys
sista originalpoem, ger i sin hyllning åt nattviolens
bleka, hvita blomma uttryck för det »svårmodstunga»,
som nu hvilade öfver Snoilskys sinne. Som en sista
skaldebikt klinga slutstroferna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
