Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rimmar. Men inom de gränser han sålunda själf uppmätt
åt sig var han en sträng och fulländad konstnär.
»Jag är en sådan pedant» – skref han skämtsamt till
mig 1897 – »att tio fel mot logiken icke beröra mig
så svårt som ett enda lapsus linguae.»
Särskildt kännetecknas hans poetiska stil af en viss
nobel knapphet i uttrycket, äfven när bildvalet är
rikt som en renässansskapelse. Och detta sammanhänger
med det diskreta; men dock innerliga i hans sätt att
tolka känslor.
Redan 1866 anmärker han som ett fel hos en af honom
beundrad finsk skaldinna bristen på koncentration och
äfven på koncrescion. Häremot syndade han aldrig,
lika litet som han tillät sig någon bullersam
känsloutgjutelse. »Sann känsla, hvars uttryck ger sig
till känna utan larm» – det anger Snoilsky själf i
ett ofvan anfördt bref vara kännetecknande för hans
lyrik. Han ansåg dikten endast af värde, då formen
göts kring ett lefvande känsloinnehåll.
Tom är sången, som ej lefver
Af ens eget lif i dag,
Som ej växt till troget hölje
Kring ens eget hjärtas slag
var en strof, som han själf betecknade såsom sin
diktnings innebörd, då han inskref den i en svensk
stambok.
"*"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
