Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 3. Geofysiska argument - 4. Geologiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjocka kontinentskivan är nedsänkt i sima, måste även
största delen av skivans förtjockning vid veckning vara
riktad nedåt. Endast en mycket ringa del av
sammanskjutningen blir synlig såsom höjning, till vilket
förhållande vi senare återkomma i elfte kapitlet. Tryckes redan
hos kontinentskivorna största delen av det sammanskjutna
nedåt, så kan en sammanskjutning inom sima icke leda
till någon upplyftning alls. Materialet viker undan nedåt
eller åt sidan, liksom vattnet mellan tvenne isberg, som
närma sig varandra. När sålunda A. Penck[1] skriver:
»Bristen på veck i siman på främre sidan av de framglidande
kontinenterna synes oss vara ett avgörande bevis mot hans
åsikt om jordskorpans beskaffenhet och kontinenternas
rörlighet», så kan denna invändning icke vidhållas. Vi
se tvärtom i frånvaron av sådana uppskjutande
veckningskedjor på djuphavsbottnen en bekräftelse på vårt
antagande om dennas simanatur. Ty även dessa massor äro
säkerligen veckade. Bestode de av sial, så måste
veckningen åtminstone delvis ha gått uppåt och komma till synes.
— Genom framställningen i nionde kapitlet komma dessa
förhållanden att än klarare belysas.
De i sistnämnda kapitel anförda bevisen rörande
djuphavsbottnens natur tala ett mycket samstämmigt och
eftertryckligt språk. Därför har också hittills denna del av
vår teori rönt minst motstånd, och särskilt har flertalet
geofysiker anslutit sig till vår åsikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
