- Project Runeberg -  Kontinenternas och oceanernas uppkomst /
60

(1926) [MARC] Author: Alfred Wegener Translator: Walter Wråk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 4. Geologiska argument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kommer i fråga om Kanarieöarna och Madeira till
slutsatsen, »att dessa öar äro lösbrutna stycken av den
europeisk-afrikanska kontinenten, från vilken de avskilts i relativt
sen tid».

Längre norrut finner man omedelbart efter varandra tre
gamla veckningszoner, som sträcka sig på ömse sidor av
Atlanten och vilka likaledes giva en mycket tydlig
bekräftelse på riktigheten av antagandet, att kontinenterna en
gång hängt omedelbart tillsammans.

Mest i ögonen fallande äro de karboniska veckningarna,
vilka E. Suess kallade den armorikanska bergskedjan och
vilka låta Nordamerikas kollager framträda som en direkt
fortsättning av de europeiska. Denna numera starkt
avjämnade bergssträckning börjar i den europeiska
kontinentens inre och löper först i en båge mot VNV, därefter
mot V och bildar i sydvästra Irland och i Bretagne en vilt
sönderskuren kust, en s. k. riaskust. De sydligaste,
Frankrike genomlöpande vecken av detta system synas i den
utanför liggande shelfen böja av rätt mot söder och
fortsätta in i den spanska halvön på andra sidan av den som
en bok öppnade djuphavsklyftan vid Biskaya. Suess har
kallat denna avgrening den »asturiska virveln».
Huvudkedjorna fortsätta emellertid uppenbarligen genom
shelfens nordligare del vidare västerut, ehuru de blivit
avhyvlade genom bränningarnas abrasion, och peka här ut i
Atlanten, där de fordra en fortsättning.[1]

Denna fortsättning på amerikansk sida utgöres av
Appalachiernas utlöpare i Nova Scotia och sydöstra New
Foundland, såsom först upptäcktes av Bertrand år 1887. Här


[1] Kossmats från E. Suess’ avvikande åsikt, att alla europeiska
veck böja om ute i oceanen och sedan löpa tillbaka till den spanska
halvön, torde svårligen kunna vidhållas, då en så pass stor båge
av bergsveck ej får plats inom shelfen. (Kossmat, Die mediterranen
Kettengebirge in ihrer Beziehung zum Gleichgewichtszustande der
Erdrinde, Abh. d. Math.-Phys. Kl. d. Sächsischen Akad. d. Wiss. 38,
Nr 2. Leipzig 1921.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 9 13:52:32 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wegener/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free