Kontinenternas och oceanernas uppkomst / 125 (1926) Author: Alfred Wegener Translator: Walter Wråk Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Jordklotets beskaffenhet och de processer som förändra dess yttre - 8. Jordklotets plasticitet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är dock anmärkningsvärt, Angenheister fann nämligén att
utefter ytan löpande huvudvågor dämpades starkare inom
Stilla havets område än inom kontinentskivornas, vilket
bestyrker förskjutningsteoriens uppfattning att
djuphavsbottnen äger större fluiditet.

Upplysande för frågan huruvida horisontala
kontinentförskjutningar äro möjliga med en så beskaffad
seghetskoefficient är en beräkning som först gjordes av Epstein.
Vi skola senare vid behandlingen av de vid förskjutningen
ifrågakommande krafterna utförligt redogöra för
densamma och nöja oss här med resultatet. Skall en kontinent
under inflytande av »polflyktkraften» förskjutas 33 m om
året, erfordras härför att ett 1600 km mäktigt skikt har
en seghetskoefficient ej större än 2,9 x 10¹⁴ g/cm sec eller
att ett 800 km mäktigt skikt har en koefficient ungefär
lika med 10¹⁶. Nu är beloppet 33 m mycket högt tilltaget;
endast på få ställen av jordytan torde någonsin detta
belopp hava uppnåtts och då förorsakades säkerligen
förskjutningen icke av den vanliga polflyktkraften, vilken ju,
såsom förskjutningarnas hela system visar, ingalunda har
spelat huvudrollen. Det är snarare mycket sannolikt att
under vissa skeden i jordens historia betydligt starkare
förskjutningskrafter av ett hittills ännu okänt slag varit
verksamma. Trots detta reder sig Epstein med en lägre
fluiditetsgrad hos jordens simahölje, än Schweydars
räkningar ge till resultat. Det lider därför intet tvivel att
jordens fluiditet är tillräckligt stor för att möjliggöra
förskjutningarna.

Av intresse är även alt till jämförelse nämna
glaciärisens seghetskoefficient. Enligt Hess uppgår denna till
ungefär 10¹³ eller 10¹⁴; dock visa de experiment, på vilka
dessa uppgifter grunda sig, att koefficienten vid
långvarigare förskjutning blir större, så att Hess sätter det för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>