Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Jordklotets beskaffenhet och de processer som förändra dess yttre - 10. Sialsfären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordskorpan, som låta vecka sig, i motsvarande mån minskas
i omfång. Detta gäller särskilt de karbonisk-permiska
sammanpressningarna. I den postpaleozoiska tiden
försvagades de veckande krafterna småningom allt mer, för att
dock åter vakna till liv under den yngre juratiden och
under krittiden och uppnå ett nytt maximum under
tertiärlidens senare del. Det är dock mycket betecknande att
utbredningsområdet för denna senaste stora
bergskedjesammanskjutning blev högst betydligt mindre än för t. o. m.
den karboniska veckningen.»
Av detta framgår att vårt antagande att sialsfären en
gång omgivit hela jorden i alla händelser icke står i strid
med andra forskares åsikter om dessa förhållanden. Detta
förskjutbara och i sig själv plastiska jordhölje blev
sedermera genom krafter, vilkas natur vi senare komma att
behandla, å ena sidan upprivet, å andra sidan sammanskjutet.
Detta var en process som närmast kan jämföras med
ihopläggningen av en klotrund papperslykta. Sannolikt var det
området för Stilla oceanen — av alla tillskriven en mycket
hög ålder — som på detta sätt först berövades sitt
sialhölje. Redan vid remnandet, men även under Öppningens
vidgande och måhända även senare under de stora
kontinentmassornas fortgående vandring västerut lossnade
smärre partier från sialhöljets kant och blevo fastsittande
i siman samt täcka nu djuphavsbottnen såsom öar eller
submarina upphöjningar. Öraderna i Stilla :havet visa en
anmärkningsvärd parallellitet; Arldt har uppmätt 19 rader,
som alla stryka i en riktning mycket nära N 62° V.[1]
Kanske vågar man antaga att denna strykningsriktning i Stilla
havet antyder den gamla förskjutningsriktning efter vilken
detta djuphavsbäcken öppnades eller åtminstone vidgades.
Det skulle icke vara otänkbart att de gamla veckningarna
inom gneismassiven i Brasilien, Afrika, Främre Indien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
