Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här hjälper inte böner; allt måste vara slut den fjärde
September, dä nådig grefven kommer hem från räfj akten hos
baron Lave på Tunbop, sade en hånfull röst.
»Den fjärde September, då få vi allt höstgille.»
Dessa voro de sista tydliga ord, Ingeborg hörde af det
bortdragande arbetsfolket. Ladufogden följde med i hopen.
»En lek? — Men meningen däri?» — Med ens stod det
klart för Ingeborg, det hon sett: den unga, bleka modera
föreställande amma åt grefvens hund. — Hur hade det gått till, att
den bittraste stunden i hennes, Ingeborgs, lif blifvit förgäten
af henne själf?
Under de dagar, som nu följde, har hon säkert ej haft mer
än en redig tanke, och det var att varna och skydda grefve Otto.
Hon skall ha gjort flera försök att få tala med ladufogden, som
hon starkt misstrodde; men det såg ut, som om hon jämt vore
bevakad af hofverifolket. Det tjänade ej till något, att hon talade
med sin far om grefven; Bonde skulle bara smäda honom, och
fastän Ingeborg var sfiker på, att fadern aldrig skulle blifva
behjälplig vid ett nidingsdåd, skyggade hon för att inviga honom i
det, hon trodde sig skymta under den hemska leken i
skogsröjningen.
Den fjärde September skall detta år ha infallit på en lördag.
Årtalet är glömdt af godsets folk, men står nog antecknadt i slottets
krönika; daton däremot går aldrig ur minnet. Hafren på de
sid-lända åkrarna emellan skogen och insjön var sent sådd och stod
till en del på rot ända tills denna lördag, och på åkern intill
parken drog sig hela arbetsstyrkan allt som dagen skred.
Grefve Otto kom ej hem förrän bortåt eftermiddagen och
skulle troligen ej ha brytt sig om att gå ut på egorna, om han
ej, kort före solnedgången, från ett af slottets fönster hört
skrå-lande sång.
Han lyssnade en stund efter melodien, men rösterna ljödo
så förvirrade, att hans misstanke hvarken vederlädes eller
besannades. Kammartjänaren kom och sporde, om han ej skulle stänga
fönstren, nu då solen var nära nedgången; detta väckte på nytt
misstanke, och grefven gick ned i parken för att bättre kunna
höra sången.
En lång stund var det tyst, grefven stod och såg på
solnedgången, och kammartjänaren skall ha sagt, att den var så
flammande röd, att trädens stammar lyste som i det starkaste eldsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
