Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjusande och frisk som vårmorgonen, vinkar hon sin hälsning
till sjungande trast och galande gök, till den skygga haren och
till ekorren, som lekfullt kastar nötskal pä henne. Skogens
alla åboar känne henne under olika namn; det är hon som ger
hela skogen detta skiftande underbara, som människorna kalla
stämning.
Solen stiger högre och lyser på gestaltens skimrande dräkt;
den är gammal som Egyptens pyramider, men ovanskliga, som de,
äro de friska färgerna, och den fina väfnaden är oförstörbar.
Vedhuggaren, som djupt inne i skogen traJVar upp ved, känner
henne, känner igen hennes guldvirkade slöja, fast den kanske
ligger i andra veck nu än i hans barndom, och han
småler förnöjd, då den fagra synen sväfvar förbi.
Trött sitter kolaren vid sin mila långt, långt inne i
furuskogen; den väna gestalten snuddar vid hans sotiga dräkt. Då
spritter han till, ser den silfverväfda manteln, som påminner
honom om sommarnätternas månstrålar, och han böjer sig ned
for att plocka den hemlighetsfulla ormbunke, som hennes fot
vidrört.
»Ser du, att jag, din egen, din enda barndomsfröjd ännu
1 ef ver!» hviskar hon till honom öfver hans skuldra. »Ve
människorna, om jag doge!»
Så sväfvar hon ut ur skogen, ut på de vida slätterna, där
det spirande kornet står som en grönt skiftande inatta, öfver
hvilken vipan flyger lågt med skarpa vingslag och ängsliga
varningsrop till fältlärkan, som dristigt och förtroendefullt hvirflar
sjungande upp från nästet på dikeskanten, där dagakarlen står
böjd öfver sin spade.
Lekfullt blåser någon upp en liten hvirfvelvind, så strån
och sand dansa kring mannens solblekta hår; han rätar sin rygg,
ser kanten af en pärlstickad kjortelfåll och skymtar små
odygdiga älfvor titta fram i hvarje kjolveck. Han nickar, skrattar
ett tyst skratt och tar med lifvad håg ett fastare tag i spaden.
Men gestalten, som han skymtade, sväfvar vidare. Hon
måste in i kojor och gårdar där och där, hvarest barn med slappa
leder och dåsiga ögon sitta och mumla obegripliga ord ur
solkiga böcker. Med sina solbrynta fingrar slår hon en liten
odygdig knäpp under bokpärmarne; barnen spritta till därvid, de känna
till hennes puts och deras ögon bli så stora och klara, ocb små
vresigt sammanknipna läppar öppnas till leende af glad förväntan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
