Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla tjänarne stirrade blott på denna gestalt, som i
folktron blifvit till: den blodröda frun på Lindenå, hon, som hvarje
julafton vid midnattstimmen gick ut ur gobelinsgemaket och
knackade på väggar och murar ute i den breda gången, och
aldrig skulle få fira jul med himlens änglar förr än den skatt,
hon gömt, åter kom i dagsljuset.
Nu framträdde den siste manlige ättlingen af den släkt,
som byggt och egt den gamla borgen, för att själf för första
gången inviga julhelgen. I gemakets fond, starkt belyst af det
symboliska tregrensljus, som stod på ett litet altare, lyste han i
Faderns, Sonens och den helige Andes namn fred öfver dem
alla. Och när han därtill med sin vackra stämma upptog en
julpsalm, smög sig äfven hopp och nytt mod in i hans mors
hjärta.
Till de goda nedärfda sederna på Lindenå hörde äfven,
att tjänarnes julklappar skulle vara förseglade och inkastas till’
sammans med de gåfvor, som familjemedlemmarne skänkte
hvarandra, och äfven denna kväll susade paket efter paket in
öfver gobelinsgemakets hala marmorgolf. Glada utrop och muntra
skratt gåfvo eko i det höga rummet; den blodröda frun glömdes
för åsynen af Lindenås unge husbonde, som formligen strålade
af hälsa, glädje och ungdomens friska lifslust.
Det sista paket, som kastades in, var klotrundt och rullade
med fart framåt golfvet. En kapplöpning uppstod emellan två
af de yngsta tjänarne, för att fånga paketet, hvilket dock med
tilltagande hastighet styrde kosan mot gemakets fondvägg och
hamnade rakt under fotterna på Lindenås blodröda fru. En
plötslig tystnad uppstod bland det nyss så muntra tjänstfolket,
men Erik yrkade ifrigt på att få veta hvem som var ägare
till det runda byltet, och så nämndes kokerskans namn. Men
det visade sig snart, att det var en af dessa vandringsklappar.
som få gå till många innan slutligen det sista pappersomslaget
bär rätte egarens adress; här var det Estrid, som fick bryta de
sista sigillen. Munterheten vaknade på nytt när hon blottade
ett stort hvitkålshufvud, och den allmänna nyfikenheten blef
stor, då hon, efter en hastig blick på Erik, började undersöka
den egendomliga atrappen och ur den framtog en helt liten
mörkröd ask. Gripen af en bäfvande aning, aftog hon hastigt
locket och såg att på en liten bädd af ljusröd vadd låg en
glimmande guldring, prydd med tre förgätmigej af turkoser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
